Utomhus- och kabelledningar

Utomhus- och kabelledningar . Principer för optimalt val av sträckning för utomhusledning , T-koppling , Utomhus- och kabelledningar :

Principer för optimalt val av sträckning för utomhusledningar Utomhus- och kabelledningar :

– rutten ska löpa längs med vägarna för tillgänglighet vid installation, underhåll och reparation,

– Linjen bör vara så kort som möjligt, men inte till priset av att antalet korsningar ökar,

– Ledningarna ska vara raka, utan hörn, om det finns en ändring av riktning, så i en trubbig vinkel,

– på plats där riktningen ändras är det lämpligt att placera en RV-mast (hörnförstärkning) eller att koppla ihop R+V-master (hörn- och förstärkning),

– kabeldragningen ska vara tekniskt smakfull, den ska undvika platser som skulle störa dess utseende, tvärtom ska den inte störa utseendet på andra platser, t.ex. Historiska monument, naturreservat ….,

– vägar och floder bör korsas i en vinkel nära 90º,

– kraftledningsmasten skall placeras nära sluttningen, eftersom den skulle behöva vara högre längre bort,

– Masten på en linje som korsar en annan linje bör vara så nära som möjligt den linje som korsas, så att den inte behöver vara hög,

– Ledarskapet får inte hindra expansionen av byar och städer.

Corona Utomhus och kabelledningar

En korona är en glödande till klumpformig urladdning med blekviolett och rosa färg som uppstår när den elektriska fältstyrkan överstiger styrkan i luft (3 kVmm-1). Den spänning vid vilken koronan börjar uppträda kallas den kritiska koronaspänningen. Dess höjd beror på väder, relativ luftdensitet, förarens ytjämnhet, radie och förarnas avstånd från varandra.

Ledning av elektrisk ström i gaser

Vid konstant spänning sprider sig inte korona vidare, och när spänningen sjunker under den kritiska spänningen försvinner korona. Förluster på grund av korona är ett stort problem för vvn-ledningar (det beaktas med från 110 kV).

På grund av förlusterna genom korona är det nödvändigt att välja ledare med tillräcklig diameter, eller använda ihåliga linor eller buntade ledare.

Anslutningar gjorda med antenn (utomhus) – antennanslutningar

Luftanslutningar skall göras med isolerade ledare och hängande eller självbärande kablar, endast i undantagsfall, med tillstånd från elleverantören, är användning av oisolerade ledare tillåten. Användning av kablar som är avsedda att förläggas i marken, upphängda med tråd eller rep, är inte tillåten.

Minsta ledartvärsnitt är 16 mm2 för Al hängkablar och AlFe nakna ledare.  Vid användning av andra ledare (isolerade ledare, kopparledare, etc.) måste samma elektriska och mekaniska egenskaper bibehållas som för de ledare som nämns ovan. Luftanslutningar upprättas huvudsakligen vid låga bostadshus (byar, perifera delar av städer) genom förgrening från luftdistributionsnätet.

Luftanslutningen skall göras med hela antalet nätledare och består av två delar.

Den första delen börjar med kranen från elnätet och slutar vid taket eller konsoler som är placerade på byggnaden. Företrädesvis används en bärlina som dras 5 m över marken eller 6 m över vägen.

Den andra delen börjar vid taket eller konsolen och slutar vid kopplingsdosan. Den tillverkas företrädesvis med kabel. Den skall vara så kort som möjligt och ledarna får inte avbrytas eller förlängas. Den skall löpa längs byggnadens yttre omkrets. Vattenläckage måste förhindras när kablar eller isolerade ledare är inbäddade i väggen.

Om den första delen av anslutningen består av en hängkabel, dras den utan avbrott till anslutningsboxen. De två delarna får endast sammanfogas på en klart synlig plats och sammanfogningen måste skyddas av isolering.

Kabelförläggning i block

Denna metod för kabelförläggning används på platser med hög mekanisk belastning (vägar, järnvägar…) eller med aggressiv jord. Blocken är tillverkade av betong, med längd på 1 – 2 m, med 1 – 4 hål. Vanligtvis sätts en kabel i varje hål. Underlaget under blocken måste vara fast för att förhindra att de ”sätter sig” och   därmed skadar – ”skär” kablarna.

Blocken får läggas ovanpå varandra, men det översta blockets överyta måste placeras minst 10 cm under nivån för väg- eller järnvägsunderlaget. Blockens sektioner skall vara raka. Fördelen med en sådan kabelförläggning är att kabelvägarna kan göras i förväg och kablarna kan dras i efterhand.  Dessa kablar kan vid behov bytas ut mot andra kablar, eller så kan ytterligare kablar sättas in i öppningarna när som helst. Nackdelarna med är bl.a. högre investeringskostnader.

Anslutningar gjorda av kabelledningar – kabelanslutningar

Kabelanslutningar görs från kablar avsedda för installation i marken. Den är främst avsedd för höga bostadshus (bostadsområden, stadskärnor…). Kabelanslutningen börjar med en kran från den allmänna distributionskabeln . Den tillverkas med looping eller T-anslutning.

Slingkoppling – tillverkad av fyrledade aluminiumkablar (Al) med ett minsta tvärsnitt på 16 mm2 eller fyrledade  kopparkablar (Cu) med ett tvärsnitt på 10 mm2. Anslutningen består i detta fall av en kopplingsbox, eller bara en uppsättning säkringar i frånskiljnings- och säkringsboxen. Fördelen är att byggnaden kan försörjas med el, i händelse av fel, från ena sidan. Nackdelen är att det är svårare att utföra loopar, särskilt för större tvärsnitt.

T-anslutning – tillverkad av fyrledade aluminiumkablar (Al) med ett minsta tvärsnitt på 10 mm2 eller fyrledade  kopparkablar (Cu) med ett tvärsnitt på 6 mm2. Fördelen är det mindre tvärsnittet på avtappningskabeln och med de därmed sammanhängande lägre investeringskostnaderna. Nackdelen är felsökningen, som är svårare, mer tidskrävande och mer utmanande eftersom kabeln måste kopplas bort. En annan nackdel är behovet av att visa att villkoren för överbelastnings- och kortslutningsskydd uppfylls. Kvaliteten på monteringen av kopplingarna är en av mest utmanande uppgifter när man arbetar med kablar. Det finns nu ett antal kopplingsbeslag som, genom sin konstruktion och de resulterande tekniska processerna, ändrar den konventionella synen på kopplingen som en potentiell felkälla.

Balding och hur man motverkar det , Håravfall hos män

Kopplingar av gjutjärn och krympkopplingar används. Användningen av gjutjärnskopplingar, som gjöts med asfalt och senare epoxiharts, ger vika för nyare teknik. Krympkopplingen kräver inte epoxiharts från inuti. För dessa kopplingar appliceras ett värmekrympbart ämne på den tillverkade fogen och värms jämnt från mitten till kanterna genom värmepåverkan (gasbrännare), varigenom fogen krymper och förseglas. I gelkontaktdon är klämmorna för anslutning av ledningarna inneslutna i ett plasthölje, som är tillverkat av två delar, inneslutna i en speciell gel. Den speciella gelén har både tätande och isolerande funktion. En speciell tätning förhindrar att gelén läcker ut ur fodralet. Samtidigt anpassar sig gelen till formen och fyller ut klämmornas inre utrymme.

Vid behov kan kopplingsanordningen alltid öppnas. Med den nya generationens kopplingar är det inte nödvändigt att bryta huvudkabeln vid förgrening av huvudkabeln tack vare användningen av kopplingar med glidande fäste.